Diskrimineringen av svarta barn i Sverige

Zakarias Zouhir skriver att diskrimineringen av afrosvenskar i Sverige har pågått ända sedan 1800-talet då landet styrde över den svenska kolonin S:t Barthélemy. Enligt BRÅ har hatbrotten mot afrosvenskar ökat stort de senaste åren men politiker visar inget intresse för att vilja åtgärda denna problematiska situation och i media finns den inte heller på agendan. Zouhir pekar på att helt nyligen utsattes Sverige för det värsta terrorbrottet sedan 1940, då bland annat en afrosvensk pojke miste livet och en betydande del av den afrosvenska befolkningen sattes i skräck. Men media reproducerade bara en begränsad världsbild, menar han, och syftar på att media fokuserade på hur segregerad och invandrartät skolan var.

Rasism hindrar afrosvenska barn från att vara barn

Svarta barn får inte vara barn, menar skribenten och hänvisar till forskning som visar att om barn utsätts för rasism redan i tidig ålder kan den påverka barnets välbefinnande på lång sikt. Utvecklingen i barnets hjärna påverkas, med bland annat låg självkänsla och depression som följd. Forskningen visar även att äldre, mer kognitivt utvecklade barn kan börja uppfatta den egna gruppen på ett negativt sätt när de utsätts för rasism. Sverige har fått kritik av FN för det omfattande problemet med diskriminering av rasifierade barn men verkar sopa problemet under den blågula mattan, anser Zouhir. Han kräver att man nu tar situationen på allvar och börjar agera.

Erkänn afrofobin som ett samhällsproblem

Skribenten ifrågasätter hur afrosvenska barn och ungdomar ska kunna känna sig trygga i skolan och samhället när politiker kallar afrofobi för vanlig rasism. Om regeringen verkligen menar allvar med att ta itu med afrofobin i Sverige bör man erkänna detta samhällsproblem på institutionell nivå och lyfta afrofobin som ett särskilt arbetsområde, hävdar Zouhir. Ett tips är att följa BRÅ:s och myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågors exempel. DO:s årliga diskrimineringsstatistik bör särskiljas så att ”diskrimineringsfall med afrofobiska motiv” införs som egen kategori. Inte förrän man har nått hit i kampen mot afrofobin kan regeringsförklaringen kännas trovärdig, avslutar Zakarias Zouhir sitt inlägg.